Det som kallas livet

Helgerna kommer och går hörrni. I fredags var P sjuk och hemma från jobbet så när jag kom hem från jobb och träning bakade vi pizza och låg i soffan och löste korsord. Som ett väldigt gammalt gift par. Sen fika gånger två med vännerna på stan i lördags, och N meddelade att hon tänker ge sitt ex en ny chans. För tusende gången. För nu är allt annorlunda och så. Jag kan inte göra nåt åt saken, bara finnas. Och jag gillar honom även om han beter sej som ett asshole every now and then. Och J blir inte gravid och det håller på att förstöra hennes liv och förhållande. Jag vet inte vad jag ska göra åt det heller, hon är så katastrofalt ledsen och har åldrats så mycket det senaste. Efter fikat åkte jag och spelade match och vi förlorade med två ynka poäng och det enda jag vann var ett stort svart blåmärke på knät. Men det ligger ju helt i linje med min även i övrigt ganska misslyckade bikinisatsning. P och hans kompisar var på Hard Rock och firade en födelsedag så jag gick dit och spejade på Peter Forsberg och hans MoDo-kompisar. Och sen gick jag visst inte hem förrän halv fyra. Jag har aldrig varit på Hard Rock innan, men på nåt vis gillar jag ställen som verkligen kör på "kom som du är" fullt ut. Plus schlagergolv. Bakis och skakis igår, men Snabba cash och sen sova i bästa och varmaste famnen satte punkt för en på många sätt fin helg.

Version 2.0

En bra sak med att flashiga chefer får sparken är att man kan få ärva deras sproilans nya hitech-datorer.

Friska vindar

Dom som har blivit uppsagda gjorde sin sista arbetsdag igår. Och idag är luften lite lättare att andas. Fy tusan vad det har varit konstigt här på jobbet egebtligen hela hösten och vintern. Men nu är det nystart och vi börjar med kick off på Thorskogs slott nästa vecka.

...

Måndag igen. En hel vecka utan bloggande och jag funderar på att lägga av.

I helgen har jag funderat en del över singlar vs par. Som singel föraktade jag parmiddagar och sammankomster med tillträde endast för tvåsamma, men nu har mina singelvänner slutat höra av sej till mej när dom ska ses. Omvänd diskriminering. Så många gånger som vi tillsammans förfasat oss över att inskränkta par utesluter singlar och nu gör dom precis likadant fast tvärtom. Jag är besviken. Jag är fortfarande jag. Jag vill träffa mina vänner.

För övrigt är P rätt så fantastisk. Det är väldigt vardagslyxigt att somna i hans armar varje kväll.

Måndag hela veckan

Första riktiga arbetsveckan är igång. Jag var faktiskt riktigt glad över att vakna i morse för jag har drömt mardrömmar hela natten. Har vaknat flera gånger och somnat om och liksom fallit in i drömmen igen. Nu kaffe, måndagsmöte och mailsvarande.

Varje avklarad arbetsdag betyder att jag är en dag närmre den efterlängtade kryssningen som ska av stapeln över pappas 60-årsdag. Vi flyger till Miami femte mars!

Damn, måste träna bikinikroppen.

Kids

Jag är en mästare på att skotta innan det snöar.

När jag var 20 visste jag att jag ville ha barn. När jag var 25 visste jag att jag ville ha barn. När jag var 30 tänkte jag att jag nog kanske inte ville ha barn. I år fyller jag 33. Och är sambo. Igen. Och nu tänker jag att om det ska bli nån unge så kanske det måste tillverkas en hyfsat snart iallafall. P är med på noterna och säger att vi kan göra en bebis i sommar när vi åker på semester. Bra så långt.

Problemet är dock att jag av någon anledning alltid har trott att jag inte kan få barn. Gudarna ska veta att det har slarvats genom åren, och inte en endaste gång har jag varit gravid. Jag har massor av vänner som haft ursvårt att bli gravida och jag vet hur dom kämpar och kämpar och lider och ligger i tid och otid.

Grejen är alltså att jag inte ens vågar börja försöka. Jag minns inte ens om jag skrev om knölen som jag hittade i mitt bröst i somras/höstas och som jag mammograferade och ultraljudade och biopsiade, men den visade sej iallafall vara ofarlig. Den finns dock fortfarande kvar och är stor. Och jag känner liksom av bröstet hela tiden. Och så har det varit lite annat tjall med månadsgrejerna och nu har jag fått för mej att det är nåt hormonfel. Jag är väldigt hypokondrisk och har haft inbillade (tack och lov!) slängar av diverse tumörsjukdomar samt HIV. Men jag borde kanske ändå slå en pling till doktorn? Det vore nog på sin plats att se till att kroppen fungerar så bra som möjligt innan försökandet börjar.

Jag är så rädd jämt bara.

2010

Vad fina ni är som frågar var jag är och hur jag mår! Sedan igår är jag tillbaks på jobbet efter en lång och efterlängtad ledighet. Aktiviteten på kontoret är dock lågtifrån febril och jag tänker mej en ganska tidig hemgång så här på Trettondagsaftonen.

I lördags hade jag och tjejerna genomgång av förra årets to-do-listor, och jag kunde checka av följande; inleda ett förhållande, gå i terapi, köpa en fin och dyr golvlampa, göra en långresa, få långt hår, jobba kvar på företaget, hitta min roll på jobbet samt publicera en artikel. Följande saker fick gå vidare till årets lista; sluta skvallra på jobbet, bara köpa saker jag älskar, spara ihop en månadslön. Dessutom la jag till vårda mitt förhållande, vara positiv på jobbet, tillaga en stek. Och så ökade jag på sparkravet en del, jag lyckades ju ändå spara ihop en liten slant förra året.

För att sammanfatta 2009 lite snabbt så kan man ju lätt säga att hela mitt synsätt på livet förändrades med hjälp av terapeuten Bodil. Jag tänker på saker hon sagt i stort sett varje dag. Och jag skulle nog faktiskt vilja påstå att terapin hjälpte mej att gå in i förhållandet med P med hyfsat öppet hjärta och sinne. Året 2009 var för det mesta ett år med lugnt hjärta. Och många resor.